Ensamhet och depressiva symtom hos barn och ungdomar är inte bara vanliga, utan också oerhört skadliga för deras allmänna välbefinnande. Det är viktigt att vi som samhälle tar oss tid att studera och förstå hur dessa frågor hänger ihop för att kunna ta itu med dem på rätt sätt och ge stöd till våra unga som lider i tystnad.
Ensamhet är en känsla som kan vara svår att beskriva, men den kännetecknas ofta av en känsla av isolering och avskildhet från andra. Det kan manifestera sig på en mängd olika sätt, från att känna sig isolerad i ett trångt rum till att känna sig bortkopplad från andra människor och sociala sammanhang. Tyvärr kan ensamhet ha en rad negativa konsekvenser för barn och ungdomar.
Depressiva symtom, såsom känslor av sorg, hopplöshet och förlust av intresse för aktiviteter, är också vanliga bland barn och ungdomar. Depressiva besvär är ett av de vanligaste psykiska hälsoproblemen bland unga och de kan ha en betydande inverkan på deras allmänna välbefinnande. Deprimerade barn och ungdomar kan ha svårt att fungera i skolan, kan uppleva problem med sociala interaktioner och lever med en ökad risk för självmord. Dessutom förblir depression hos barn och ungdomar ofta odiagnostiserad och obehandlad, vilket leder till en fortlöpande cykel av negativa symtom, vilket kan ha långvariga negativa effekter på deras mentala, känslomässiga och fysiska hälsa ända in i vuxenlivet.
Det är viktigt att vi studerar kopplingen mellan ensamhet och depressiva symtom hos barn och ungdomar för att förstå de bakomliggande orsakerna och utveckla effektiva insatser för att hjälpa de som lider i tystnad. Forskning om dessa frågor kan hjälpa oss att identifiera potentiella riskfaktorer som exponering för våld, mobbning eller användning av sociala medier, såväl som skyddande faktorer som närhet till föräldrar och positiva familjerelationer. Genom att förstå grundorsakerna kan vi utveckla strategier för förebyggande åtgärder, såsom att tillhandahålla utbildning och resurser till föräldrar, lärare och ungdomar om psykisk hälsa och socialt stöd, och behandling, såsom terapi, rådgivning och medicinering.
Genom att undersöka de psykologiska och sociala faktorer som bidrar till ensamhet och depressiva symtom hos barn och ungdomar, kan vi få en djupare förståelse för komplexiteten i dessa frågor. Denna kunskap kan hjälpa oss att skapa ett mer stödjande och inkluderande samhälle för våra unga, där psykisk hälsa tas på allvar och där barn och ungdomar ges de resurser och det stöd de behöver för att utvecklas till välfungerade vuxna.
Covid-19-pandemin tvingade många barn att isoleras hemma utan regelbunden kontakt med vänner och klasskamrater. Denna oöverträffade situation lämnade många oroliga över konsekvenserna av sådan extrem social isolering för barn där en uppenbar konsekvens är ensamhet. Men innebär ensamhet en ökad risk för depression bland barn? En färsk metaanalys av forskning utförd av forskare vid University of New South Wales försökte undersöka denna fråga.
Forskargruppen sökte efter studier publicerade mellan 1900-2020 med deltagare under 18 år. De använde söktermer som ”ensamhet”, ”isolering”, ”depression” och ”barn” eller ”ungdomar”. Denna process framkallade 3 664 vetenskapliga artiklar som reducerades till 44 studier som passade metaanalyskriterierna. Dessa kriterier inkluderade: fulltext på engelska, kvalitet-granskade metoder, och deltagare yngre än 19 år. Studierna behövde också inkludera ”standardiserade och validerade mått” på depression och ensamhet samt uppvisa ett tvärsnittssamband mellan ensamhet och depression.
De 44 studierna publicerades mellan 1983-2021 och omfattade totalt 27 214 barn mellan 9-18 år. Ungefär hälften av deltagarna var kvinnor. Statistisk analys av dessa studier visade att det fanns en måttlig korrelation mellan ensamhet och depressiva symtom. Detta tyder på att det finns en signifikant koppling mellan att uppleva ensamhet och depression. Fynden var konsekventa över ålder och kön, vilket var något överraskande eftersom ungdomar kan vara mer sårbara för psykiska problem. Författarna av studien konstaterade att resultaten, i kombination med de höga nivåerna av rapporterad ensamhet hos ungdomar under covid-19-pandemin, tyder på att beslutsfattare måste minimera barns och ungdomars ensamhet där det är möjligt.
Det är viktigt att notera att metaanalysen har vissa begränsningar. Den fokuserar endast på tvärsnittsstudier, som jämför olika människor samtidigt. En longitudinell studie, som undersöker samma personer under en längre period, kan ge ett annorlunda resultat. Forskarna erkänner också att ensamhet och isolering kanske inte betyder samma sak under en pandemi.
Trots dessa begränsningar är resultaten av denna metaanalys betydande. De lyfter fram vikten av att ta itu med ensamhet hos barn och ungdomar, särskilt under en tid då många står inför ökad isolering på grund av pandemin. Politiker måste vidta åtgärder för att minimera ensamhet hos barn och ungdomar, inklusive att ge stöd för familjer och skolor att fortsätta att ha kontakt med varandra, även när fysiska distansåtgärder är på plats. Kanske borde kommuner erbjuda extra ekonomiskt stöd till barn- och ungdomsverksamheter som gör det möjligt att bedriva verksamhet även på distans.
Förutom att ta itu med ensamhet är det också viktigt att inse att ensamhet och depression inte är samma sak, och att ensamhet inte alltid leder till depression. Därför bör beslutsfattare och vårdnadsgivare fokusera på att främja positiv mental hälsa och välbefinnande hos barn och ungdomar, snarare än att enbart fokusera på att förebygga depression.
Sammanfattningsvis är det viktigt att studera ensamhet och depressiva symtom hos barn och ungdomar för att förstå och ta itu med dessa problem och för att förbättra ungdomars allmänna välbefinnande. Det är vår plikt som samhälle att investera i våra barns och ungdomars psykiska hälsa och forskning kring dessa frågor är ett viktigt steg i den riktningen. Genom att förstå de bakomliggande orsakerna och utveckla effektiva insatser kan vi skapa en bättre framtid för våra unga och i slutändan för samhället som helhet.
Referenser
